Även om jag kanske hoppats på att det inte var så, för att underlätta ett och annat. Saker jag aldrig trott på händer mitt framför ögonen på mig. Hjärta och hjärna arbetar var för sig! 

Ännu en gång får man lägga samma känsla i ryggsäcken, lite tyngre än innan, och bara traska på. Vägen har åtminstone inte gått uppför det senaste, den fortsätter på sitt raka spår och det är nu bara en tung ryggsäck att gå med. 

Jag vet att det finns två sett att bära en tung ryggsäck. Antingen låter jag det bli tyngre och jobbigare för varje steg, eller så tar jag samma väg som jag gjort tidigare. Låter den stärka mig, blir starkare och starkare för varje steg. På så vis blir det lättare och lättare för varje steg, för att sedan tycka att den som en gång var tungt är lätt som en fjäder!

Kämpar på igen, det må vara jobbigare än tidigare. Nu är jag stark och blir starkare för varje dag.

Men man kan inte undvika tanken; tänk om ...