Men tiden går och jag inser att allt blir sig inte likt. För mycket tid har gått, många saker jag varit borta från som gör att jag bara vill börja om från scratch. Säga hejdå och lämna allt för ett helt nytt kapitel i livet. Men rädslan av att bara göra samma misstag en gång till tynger mig, jag kan inte fortsätta fly.

Jag vill bara kunna le utan att känna att det är total fejk. Kunna skratta utan att ha en tyngande tanke väntandes bakom.

Men framförallt vill jag våga säga vad jag känner och tycker, utan att förlora allt. Tyvärr tror jag att jag får fortsätta som nu, för jag vågar inte riskera det enda lilla som finns kvar.

Besvikelsen man fått känna, den oförståelsen.

Ständigt känna att man kan inte sätta fingret på vad det är, men det är något som gör att jag mår så skit hela tiden. Även om det finns så många människor i världen som har det sjukt mycket värre än mig...

Jag vill vara 16år och sprudlande glad igen! Känna mig unstoppable!

Tur att timmarna med Donald gör att jag kan koppla bort allt dåligt, känna mig avslappnad och bara vara❤️