Sitter två flugor på sidan av min datorn och fuckar sönder, nog för att de kan få ha lite lördags kvällsmys, men snälla gör det någon annanstans än på min dator!

 

Pratade med mamma innan som frågade hur det var möjligt att jag saknade Arlan så mycket? Ska förklara för er att ävven om vi inte alls var överrens den sista tiden, så svävade vi som på moln innan dess. När hoppningen inte fungerade så var han så galet fin i markarbetet och dressyren! Vi tränade på alla möjliga rörelser och det var riktigt roligt att rida.

Så kommer man hit, och rider för det mesta på unghästar som ska ridas in. Det vill säga att de inte kan någonting. Det roliga med unghästar är ju att de är unghästar och man får följa utvecklingen och när det går framåt. Det tråkiga med unghästar är även det att de är unghästar, de kan ingenting och har dagar då de beter sig som om de kan ännu mindre. Ena dagen går allt bra och så känns som det som om man tagit flera steg framåt, kan vara så i någon dag. Sedan så är de som att vända på en hand, en dag så förstår de ingenting och springer bara runt med huvudet i vädret ochh förstår inte alls vad man menar.

Sedan så har jag hästar som är så otroligt tröga, eller också helt konstiga att rida så att de kan jag iprincip bara ta med ut i skogen. Eller också har man halvdanta hästar som varken kan hoppa eller göra några mer komplicerade grejer i dressyren än kanske två steg skänkelvikning, som mest. Då är det inte lika kul varje dag, och dessutom inte ha någon häst som man känner att man får världens kontakt med.

 

Det gör att jag saknar Arlan. Även om han hade en dålig dag så gick det att rida och göra saker. Dessutom var vi så nära varandra på marken. Att välkomnas med öronen framåt och en följsam blick så fort man kommer, att känna att han verkligen tyr sig till just mig. Jag saknar hans sätt, och jag saknar att rida honom. Liksom bara trimma hästen på annat sätt än volter och tempoväxlingar.

 

Kommer nog aldrig kunna förklara så att någon annan förstår. För även om jag inte tyckte det var jobbigt att lämna honom just då, så känns det nu. Jag förstår hur underbar han är och vilken kemi vi egentligen hade tillsammans. Inga ord kan göra det rättvist, och jag vill inte ställa till det på något sätt. Men ibland känns det som att det hela skulle vara mycket enklare om jag bara fick ha honom här, bryr mig inte om jag skulle få fixa honom efter jag slutat jobba. För jag har ändå inget att göra, och att då få spendera tid med en vän och en stor del av mitt hjärta, det skulle vara underbart.