Ja jag är jätte trött men kan inte riktigt sova, och så har jag väldigt tråkigt och beslutsångest upp över öronen!

 

Var helt underbart att få prata med underbara Frida i telefon igår. Ska ringa upp henne idag igen och prata efter att hon tävlat och så, får ge henne lite tid. Kollar in resultaten på Equipe för henne och Evelina!

 

Kollar just nu på bilder som ligger på min externa hårddisk, helt galet mycket. Gått igenom år av minnen. Fastnar på Studenten och förstår inte riktigt att jag har tagit studenten faktiskt. Gick så otroligt fort. SOm jag och Frida pratade om, det var ju knappt så att jag hann landa och smälta studenten och att alla vänner flyttade hem igen innan jag drog över gränsen och började arbeta här i Danmark. Jag gick direkt från skolan och studenten rakt ut i famnen på arbetslivet och flytt bort från familj och vänner. 

De första veckorna här så ville jag bara hem typ. Bara grät och grät hela tiden, kvällarna var ett helvete när jag inte längre behövde hålla tårarna. Ibland kunde jag inte ens hålla mig i stallet och fick gråtit på toaletten, eller när jag var i skogen och red själv eller hämtade häst i gamla stallet. Det var ju inte riktigt någon i stallet som var social på något vis och pratade med en. Jag hade ingen aning om hur folk var och hade ju en person som verkade så himla sur och tvär mot mig hela tiden i början. Men sedan ändrades det tvärt och då blev det även enklare att vara i stallet. Jag började trivas och det gjorde väl mig lite mer framåt och jag försökte verkligen ta kontakt med de även om de var lite egna och inte så översociala direkt. Blev liksom inte insläppt i gänget direkt, utan det blev nog mest efter jag var med på första tävlingen som jag plötsligt fick en plats i gänget och jag kunde prata och skratta med allihopa. Som om de var osäkra på mig i början?

 

När Hanna kom tillbaka så blev det hela mycket roligare. Hon är en sådan himla framåt och glad tjej, en person som är enkel att prata med. I samma veva kom ju Roope och de andra åkte, vilket gjorde att vi blev färre och arbetade mer tillsammans och har blivit ett gött gäng. Nu har jag ingen som helst tanke på att dra härifrån, dagarna går snabbare och jag springer inte runt och håller tårarna.

 

Men även om allting känns otroligt bra nu, så finns det fortfarande en svag känsla av det är något som fattas..

 

 

(Ni får ursäkta att texten ibland innehåller ord på fel ställen, min dator leker rövare när jag skriver emellanåt och hoppar runt så att jag skriver på fel ställen utan att jag märker det...)