Men däremot när jag mår dåligt, så öppnar jag mig aldrig. Har blivit bättre på det nu, verkligen. Det har man ju märkt när man läser min blogg! Hade ett tag i grundskolan då jag mådde skit pågrund av en lärare, men jag höll det inom mig och trodde verkligen att det var jag som var dum när det i själva verket var läraren som var idiot?

Jag umgicks aldrig med vännerna typ, för jag ville inte vara i vägen om de egentligen ville nått annat. Jag tydde mig till hästarna, fotboll och innebandyn. För mig räckte det att jag träffade vännerna i skolan, på innebandyn och fotbollen. Jag nöjde mig helt enkelt med det. Fanns kanske inte så mycket tid mellan skolan, hästen och alla dessa träningar heller. Men som sagt jag valde det själv, och jag mådde aldrig dåligt. Jag hade några vänner som jag umgicks med hela tiden, de som jag verkligen visste vart jag hade de. Mina bästa vänner.

 

Sen så kom de där gymnasie åren. Vid valet visste jag att jag aldrig skulle sätta min fot i en klass på PS. Det skulle bli alldeles för mycket! Då skulle jag inte kunna ty mig till hästarna. Att jag direkt hittade Johanna när vi började gymnasiet var ju det bästa någonsin. På bara någon vecka var det som om vi hade varit vänner för alltid, när vi knappt pratat så mycket innan! Gymnasiet blev verkligen min vändpunkt i självkänsla. Man hade hur många som helst att prata och umgås med i stallet, alla var färdiga samtidigt och man umgicks efteråt. Jag gick från att välja att vara själv, till att bli rädd för att vara ensam. På gott och ont, kanske mått dåligt nu över att vara ensam. Men samtidigt så hade jag aldrig givit mig ut på ett sånt här äventyr om jag inte börjat på Sveriges ridgymnasium. Tre år där har gett mig självförtroende, styrka och en rejäl dos av kämparglöd. Jag vet vart jag står nu. Och jag kommer inte ge upp det här. Det börjar ändra sig nu, pratar mer med de andra och jag kan slappna av i stallet. Det är tufft utan mina vänner som jag haft varje dag i tre år, och även mina andra underbara barndomsvänner sedan innan. Men nu ska jag ju testa mina vingar, lämna boet för andra gången.  Om tiden här på Viegård stärker och gör mig bättre, precis som tiden på ridgymnasiet, ja då ska ni se upp. För jag kommer inte ge upp, kommer kämpa mig fram tills drömmen är sann. Jag har redan uppnått några drömmar, att jobba med hästar är en av de.